Att skriva av mig har alltid varit det bästa och ibland det enda sättet att uttrycka mig och få ut mina känslor. Det var endel av anledningen till att jag började blogga från första början. Tangenterna kunde gå i flera kilometer i timmen när känslorna var som starkast och orden tog aldrig slut. Men nu, förmånga tankar och känslor gör att jag inte får ur mig ett ord. Kanske för att jag har lärt mig tänka bort det?