Allting var mycket lättare när man var liten.
'Får jag chans på dig' - Ja, Nej, Kanske. Inget tjaffs bara rakt på sak lixom.
Minns alla raster när man sprang omkring och fråga chans till vänster och höger åt sina kompisar, samlades bakom barackerna och sa vem man ville dom skulle fråga på så stog man nervöst kvar och vänta på vad svaret skulle bli. Eller skickade lappar på lektionerna. Alla timmar man satt med sina kompisar och skrev kärleksbrev till olika killar. Måste till lägga att mitt första "förhållande" varade i tre timmar. Haha så bra var jag på förhållanden redan då.
Bara jag som minns allt detta?